everyone deserves a happy ending ... del 1
7/4-2005
kära dagbok.
Igår kväll grät jag min till sömns igen, det var tredje gången denna veckan.
Jag är så lik henne. Brunt långt hår, is blåa ögon, liten näsa och likadant leende.
Jag har ett håll inom mig, ett håll som ska föreställa saknaden från min mamma. Nu är det 11 år sen hon stack. Att en mamma kan hata ens barn så mycket att man lämnar mannen hon älskar för att han vill ha kvar det ”mirakel” som han kallar mig.
Men det är ju otroligt bra att pappa har karin sen 8 år tillbaka, jag kan se att hon gör honom lycklig.
Jag är lycklig här i min nya familj jag har tre bröder och en syster.
Lukas som är 23 är helt underbar men jag ser honom inte så mycket nu efter att han flyttat men han måste ju lämna ”boet” någon gång, men jag saknar honom.
Stella 22 bor fortfarande hemma och va den som tog hand om mig mest när jag var liten, men genom åren har vi glidit ifrån varandra sorgligt nog.
Carl eller Car som jag kallar honom, på grund av att han älskar bilar och han lurade i mig när jag va liten att han hette det så har det liksom blivit att jag kallar honom det .han är 15 år och min bästa vän.
Och Isak eller zakke som jag kallar honom 8 år, världens skitunge, men jag älskar honom ändå.
Lukas, Stella och Car är inte mina riktiga syskon, Karin fick dom med hennes tidigare man men zakke fick pappa och hon ihop för 8 år sen och en månad efter det så hade vi flyttat till vår nya boning och jag fick några undrbara vänner. Men nu har jag inga, de jag hade som vänner va tre år äldre än mig och vi växte ifrån varandra genom åren. Och de så kallade vännerna jag hade för ett år sen har mobbat mig nu i 18 månader för att jag har anorexi men jag vet inte hur jag ska kunna äta, jag spyr ju bara upp allt igen, så vad ska jag göra?
Men livet blir bättre det är vad pappa har lärt mig.
jag satt och grät över att jag hade haft så fel. Jag va 11 år med drömmar. Men de drömmarna krossades då jag
var 13 år och pappa och Karin separerade.
3/8-2007
kära dagbok.
Pappa och karin har skrikit på varandra i timmar nu Car sitter med mig i hans famn medan jag gråter och skriver, jag ville inte missta en mamma till. Fast Karin inte var min riktigt mamma så jag alltid sätt henne som en mamma så som jag alltid sätt Car Stella och Lukas som mina syskon. Zakke kom in till oss nu han har gråtit det ser jag. Jag ställer mig upp och kramar honom. Då hör jag honom snyfta. Nu efter 20 minuter slutar de skrika på varandra. Pappa kommer in jag måste sluta.
5/12-2007
kära dagbok.
Om jag viste att det skulle dröja tre månader tills jag träffade mina äldre syskon, så skulle jag inte ha följt med pappa den kvällen.
Men snart är det jul så vi har träffats och haft lilljulafton men jag saknar dom fortfarande som attan. Hoppas jag träffar dom snart. Jag och pappa bor i en etta lite utanför stan, Zakke kommer hit och hälsar på ibland men inte ofta eftersom det är så rörigt och så. Men om tre veckor flyttar jag till våran nya 5a och allt blir bra hoppas jag.
6/8-2009
kära dagbok.
Jag har fått ät störningar ingen. Jag äter ingenting och jag mår bara dåligt hela tiden mentalt. Jag har inte så mycket att berätta förutom att jag fortfarande är mobbad.
Men Car är där för mig och är den beskyddande storebror många önskar sig. Men jag är en nobody, jag har inga kompisar och jag är en tjej som hur mycket jag än försöker så ser jag inte bra ut. Jag ser fortfarande sjuk ut eftersom jag är så smal.
Men jag har fått nytt hopp. En dag när jag kollade videos på youtube, så kom jag in på en video när en kille sjung whit you men chris brown han var väldigt begåvad och jag tittade in på lite fler videos. Killen hette tydligen Justin Bieber och har gjort en låt som heter one time.
Han är min nya idol och jag har börjat gjort som han att lägg in covers ,som jag har gjort, på mitt anonyma youtube konto. Jag har ett citat som bild eller vad man kan kalla det när jag sjunger jag visar aldrig att det är jag som sjunger. Jag har fått massa komplimanger för min sång men jag kommer fortfarande inte vilja visa att det är jag som sjunger på ett tag.
1/2-2011
kära dagbok
JAG MÅR BRA!
Jag har kompisar ,jag väger som jag ska och jag är med i det coola gänget.
Men borde jag inte vara glad? Jag saknar att vara den ingen ser, den osynliga, för nu alla fel och misstag jag gör vet alla om.
Och mamma har dött. Min riktiga mamma. I testamentet stod det att allt hon ägde gick till mig. så jag är rik ,men det hade jag ju inte tänkt att berätta för någon.
Men nu är det dags för begravning, jag ska träffa massa släktingar som jag troligen inte kommer träffa någon gång mer i mitt liv utom denna dagen.
vad fel jag hade.
så det var del 1 av den nya novellen. som ni kanske ser så är det inlägg från Anjelicas dagbok genom åren. men ah nästa del kommer la kanske upp sen eller imorgon kväll, vi får se vad jag hinner.
kommentera gärna <3
jag kommer nt lägga upp bilder på de påhittade personer i novellen, utan jag tänker låta er få en egen bild på hur dom ser ut. klart att jag tänker lägga upp så där ex bilder på typ folk på t.ex en äng men det är inte så de ser ut. så ja ni kommer få ha en egen bild på hur de ser ut helt enkelt :) men det är bara på de påhittade personerna :)
Kommentarer
Trackback
