7/4-2005

kära dagbok.

Igår kväll grät jag min till sömns igen, det var tredje gången denna veckan. Jag är så lik henne. Brunt långt hår,  is blåa ögon, liten näsa och likadant leende.

Jag har ett håll inom mig, ett håll som ska föreställa saknaden från min mamma.

Nu är det 11  år sen hon stack.

Att en mamma kan hata ens barn så mycket att man lämnar mannen hon älskar för att han vill ha kvar det ”mirakel” som han kallar mig. Jag försöker att inte tänka på det men varje gång jag ser mig själv i spegeln så är det som att jag får ett slag i magen, jag vill hata henne men jag kan inte det jag älskar henne ändå fast hon lämnade mig. jag är så lik henne, fast det finns en skillnad. Hon var vacker det kommer jag aldrig bli.

Men det är ju otroligt bra att pappa har karin sen 8 år tillbaka, jag kan se att hon gör honom lycklig.

Jag är lycklig här i min nya familj jag har tre bröder och en syster....