Caitlins perspektiv

Jag satt och tänkte på hur lik Anje var sin mamma när det mest underbara hände.

Hon öppnade sina ögon och log, det där lyckliga leendet som berättade att allt skulle bli bra.

jag slängde en snabb blick på Ryan och hela han lyste. jag har aldrig sätt honom så här glad, någonsin och då har jag ändå kännt honom länge.

Anjelicas perspektiv

De var alla glada över att se att jag levde. Jag satt och pratade med alla flera timmar men sen var det dags för mig att sova, jag fick inte trötta ut mig allt för mycket nu precis efter olyckan.

Nästa dag var jag som vanligt, full med energi och hade ingenting att göra. Men vill lunch tid så kommer Car in i mitt rum och berättar en underbar nyhet.

-          Jo just det syrran, det var någon som har varit väldigt orolig för dig. Fast han hade redan gått hem innan du vaknat.

-          Jag fattar inte?

Car tittar mot dörren som nu öppnas och in kommer.

-          KEVIN!, skriker jag och verkligen hoppar upp ur sängen

-          ÄLSKLING!, skriker min bästa kompis Kevin

Vi förenades med en stor kram.
                                   

-          Jag har saknat dig, långe man, skrattar jag mot hans bröst.

-          Jag har saknat dig med lillen, viskar han

Jag har inte träffat Kevin på två månader, han skulle bo hos sin pappa i Stockholm nu framöver.

Vi pratar länge om vad vi hade missat om varandras liv, sen kommer Chaz och de andra in i rummet. Jag presenterade dom för Kevin och på något konstigt sätt så börjar vi en konversation om drömmar vi drömt.

-          Ooh just det, jag såg dig, säger jag till Kevin

-          När? Frågar han nyfiket

-          När jag var död, jag såg två av mina finaste minnen innan jag såg ljuset, som jag måste berätta finns, jag såg det själv, och jag såg första gången jag träffade dig. Då vi råkade gå in i varandra.  Jag ser att Kevin tänker tillbaka till dagen och han ler, det fina älskvärda leendet.